Mathilda

Jag är född i Västerås, min pappa är därifrån. Men när jag var liten skilde sig mina föräldrar och mamma och jag flyttade hit till Linköping. Jag var bara ett-två år sådär så jag har aldrig vetat hur det är att bo med båda mina föräldrar.

”Min mamma har lärt mig att våga och att vara framåt och positiv. Hon har alltid uppmuntrat mig till att klara av mycket själv.”

Jag har växt upp hos mamma, som enda barnet. Det har varit fint, även om jag ibland har saknat syskon. Det hade varit skönt att ha någon mer att bonda med, någon som inte är mamma. En syster hade varit kul. Men jag har en kusin som bor granne med oss. Hon är sju år och har blivit som en lillasyster för mig. Hon brukar säga ”Mathilda, jag önskar att du var min storasyster på riktigt”.


Har ni bråkat någon gång, mamma och du?

Gud ja! Det gör vi fortfarande. Jag irriterar mig ofta på henne, sådär tonårsaktigt. Vi bråkar om det mesta, men mest småsaker som att hon tycker att jag sminkar ögonbrynen fel och att jag inte hjälper till därhemma. Gör du det då? Nej, kanske inte så mycket som jag borde.

Mamma kan vara ganska pinsam. Du vet, när man har kompisar hemma så måste hon komma in i rummet och fråga om vi vill ha fika. Då tänker jag ”men gud, vad håller hon på med? Men hon stöttar mig jättemycket också. När jag sjunger så tjoar hon, filmar och tar bilder. Jag känner att hon är stolt över mig.


Hur har det varit i skolan?

Det har ibland varit svårt för andra att acceptera mitt funktionshinder. Jag har upplevt mobbing när jag var yngre, fått dumma kommentarer. Det blev bättre i högstadiet, kanske för att jag fick stöd av skolkuratorn, och för att jag förstod att jag själv kanske bidrog en del. Jag vet att jag överdrev mycket, och sa saker som kanske inte var helt sant, utom i min värld. Men så här i efterhand kan jag lite känna att jag fick ta hela skulden, att det vändes till att vara mitt fel.

När man har en funktionsnedsättning är det inte så himla lätt att hitta kompisar. Inte pojkvänner heller för den delen. Det är liksom inte alla som har fått med sig den förståelsen hemifrån, att vi alla är olika och att det är okej. Men för mig vände allt när jag började gymnasiet. De här tre åren har varit helt magiska. Jag har fått underbara vänner och pojkvän och jag har växt jättemycket som person.

Mina bästa vänner idag är Klara och Lou. Vi lärde känna varandra i ettan på gymnasiet. De är ärliga, snälla och omtänksamma, det är sådana egenskaper som jag tycker är viktiga hos en vän.

När är du som tryggast och lyckligast?
Jag känner trygghet med flera personer – med mina vänner och min mamma. Att sitta och hålla om mina vänner, det är trygghet. Att de säger att de finns här för mig. Platsen spelar inte så stor roll, det är människorna som gör att jag känner mig trygg. Därför kan jag också känna mig jätteotrygg i skolan, om ingen av mina närmaste vänner är där. Då vill jag helst åka hem.

Jag kan känna stark lycka när jag går på konsert. Nyligen såg jag Laleh med min bästa kompis och det var helt underbart. Livet bara ägde! Eller när någon vän sms:ar något fint och skriver ”jag älskar dig”. Då vill jag skrika av lycka.

”Kärlek är kärlek, i alla former. Min drömrelation är att ha en partner som också är min bästa vän, någon man kan prata med om allt, skratta och skämta med.”

Vad är kärlek för dig?
Kärlek är kärlek, i alla former. Min drömrelation är att ha en partner som också är min bästa vän, någon man kan prata med om allt, skratta och skämta med. Men man ska också kunna göra saker med sina vänner, även om man är tillsammans med någon.

När jag var sju år var jag kär en kille som också satt i rullstol. Vi var tillsammans i fyra år. Men jag visste väl inte riktigt vad kärlek var då. Jag trodde nog mest att jag var kär, bara för att vi pratade med varandra och pussades någon gång. Min första riktiga kärlek, det var i nian. Vi var tillsammans i två månader. Jag var verkligen jättekär, mer än vad han var visade det sig.

Jag och min expojkvän bröt upp för ett halvår sedan. Vi träffades i skolan, i ettan på gymnasiet, i en sånggrupp som tränade inför Lucia. Jag märkte att han tittade på mig, och när jag skulle gå behövde jag hjälp att öppna dörren. Då var det han som sprang fram. Efteråt skrev han till mig på facebook och frågade om jag kommit hem ordentligt. Sedan fortsatte vi att skriva lite och så blev vi kära. Det var härligt.


Vad krävs för att en relation ska hålla?

Jag tror att det är viktigt med kommunikation, att man uppskattar varandra och inte tar varandra för givet. Jag tror att det var det som gjorde att det tog slut med min förra kille.


Hur är det att vara ung idag?

Det handlar så mycket om sociala medier. Det ser man ju överallt, hur folk går och tittar i sina mobiler. Jag är själv ganska aktiv på Insta och Snap, men kanske inte så mycket på facebook, det kollar jag mest när jag har tråkigt.

Jag känner ofta av kraven att göra bra ifrån mig i skolan, att vara en bra dotter och kompis. Det kan stressa mig jättemycket. Så där så att jag blir arg, och kanske skriker på mamma om hon är hemma. Eller så rusar jag bara omkring eller blir trött och vill gråta.

”Jag går ofta min egen väg. Visst bryr jag mig om vad folk tycker, men för det mesta bestämmer jag mig för att skita i det och göra det som känns bra för mig.”

Annars är nog det svåraste för många att leva upp till skönhetsidealen, det där perfekta. Du ska ha fina vänner, fin pojkvän och ett fint hem. Det ska liksom vara på ett visst sätt. På min skola är tack och lov inte folk sådana, utan här accepteras olikheter.

Jag går ofta min egen väg. Visst bryr jag mig om vad folk tycker, men för det mesta bestämmer jag mig för att skita i det och göra det som känns bra för mig.

Min mamma har lärt mig att våga och att vara framåt och positiv. Hon har alltid uppmuntrat mig till att klara av mycket själv. Och så har hon alltid kämpat för mig, för att jag ska ha det bra.


Förutom din mamma, har du någon mer förebild?

Ja, min morfar. Han finns inte längre, men jag kommer alltid att älska honom. Min kärlek till honom går inte ens att beskriva. Han var härlig och cool, skojade och sjöng. När jag var liten dansade jag på hans fötter. Och så hade vi ofta munktävling, du vet när man ska klara att äta en munk utan att slicka sig om munnen.

Morfar gick bort i januari 2012. Han hade känt sig dålig och besökt sjukhuset. Det visade sig att han hade något fel på hjärtat. Allt gick så fort, från en dag till en annan. Jag minns att jag hade varit på gympa och när jag kom hem hörde jag hur mamma grät högt. Min moster var också där och mamma skrek till henne att ”du får berätta”. Jag förstod ingenting men blev jätterädd. När min moster sa att morfar var död bara skrek jag rakt ut. Jag har nog aldrig gråtit så mycket. Det kändes som om hela jag försvann, att jag tynade bort. Även om jag fortfarande saknar honom varje dag så tänker jag nu mer på minnena, det vi gjorde tillsammans, inte på vad vi kunde ha upplevt idag. Jag tror fortfarande att vi kommer att ses igen någon gång, morfar och jag.

”Jag har redan stött på så mycket motstånd i livet och känner nu att jag kan klara av möta andra svåra saker. Ibland känns det som om jag kan överleva allt som kommer i min väg.”

Hade du varit en annan person utan din funktionsnedsättning, tror du?
Det är svårt att säga, den är ju en del av mig. Men jag tror att det har gjort mig starkare. Jag har redan stött på så mycket motstånd i livet och känner nu att jag kan klara av möta andra svåra saker. Ibland känns det som om jag kan överleva allt som kommer i min väg.

Men det har hänt att jag kastat min rollator lång väg och skrikit att jag inte vill ha den. Och jag har många gånger undrat vad har jag gjort för att förtjäna detta. Men så tänker jag att jag ändå har haft tur. Det finns de som har det mycket värre. Jag kan prata för mig själv, gå på toa, duscha och klara det mesta på egen hand. Och jag har fått uppleva både vänskap och kärlek, det är inte alla funktionshindrade som får det.

”Det har hänt att folk kommit fram till mig och sagt rakt ut ”Jaha, och vad har hänt med dig?” Det känns inte särskilt respektfullt eller snällt.”

Tyvärr är det är mycket i samhället som inte är anpassat för alla. Därför känner jag mig ofta mer funktionshindrad än vad jag är. Jag tycker ibland att det läggs för mycket pengar på annat som är mindre viktigt.

Jag önskar också att vi alla kunde se på varandra med respekt, även om någon är annorlunda. Det har hänt att folk kommit fram till mig och sagt rakt ut ”Jaha, och vad har hänt med dig?” Det känns inte särskilt respektfullt eller snällt. Man behöver inte tycka om eller älska alla, men vi måste kunna acceptera varandra.


Vad gör du om fem år?

När jag var liten var mitt drömjobb att bli delfinskötare. Men i fyran, när jag hade fått träffa och prata med en kurator ett tag, så tänkte jag att jag ville bli socionom. Så om fem år tror jag att jag har börjat läsa, kanske till socionom eller till fritidsledare, något som har med människor att göra. Fast jag har sett att det finns en utbildning till sånglärare, det vore förstås väldigt kul. Jag älskar att sjunga och har alltid gillat att uppträda. Men det får nog bli mer en hobby i framtiden.

Jag tänker i alla fall att jag bor i en egen lägenhet någonstans i ytterkanten av stan och att jag är ganska nöjd med livet. Jag tror att jag är singel. Hittar jag någon på vägen så får det väl bli så, men annars fokuserar jag nog på studierna.

Senast uppdaterad den 8 december 2017