Lennart

Jag är född och uppvuxen i Värna mellan Linköping och Åtvidaberg. Min far var lantbrukare och mjölnare. När jag var två år stack mamma och tog med sig min äldre syster som hon hade från ett tidigare förhållande. Pappa kämpade med näbbar och klor mot barnavårdsnämnden för att få vårdnaden om mig, och lyckades. Mamma träffade jag inte igen förrän tjugo år senare.

Hur var det att växa upp med bara en pappa?
Det var konstigt på den tiden, alla andra hade ju mammor. Och jag visste inte var hon var, ingen ville berätta. Om mamma fördes på tal blev alla helt tillknäppta. Men jag hade det bra, tak över huvudet och mat på bordet. Pappa var snäll men också ganska sträng. Jag skulle akta mig för en massa saker. Det var väl hans sätt att visa kärlek.

Det gick bra för mig i skolan. Åtminstone i början. Jag var väl som pojkar i största allmänhet, hittade på lite småbus då och då. Men på den tiden hade man ju lite mer respekt för lärarna. En av mina lärare i grundskolan inspirerade mig till att börja åka skidor, vilket jag sedan gjorde under många år, tränade och tävlade.

Fram till och med åttan hade jag jättebra betyg, men sen dök det. Under nian var jag ganska frånvarande och slutbetygen blev därefter. Så sedan fick jag vara hemma och hjälpa pappa på gården och i kvarnen.


Var det din plan att överta gården?

Nej, jag har jag aldrig haft någon lantbrukardröm. Pappa var ju en fattig bonde och han slet mycket hårt. Det var inget som lockade. Ett tag ville jag bli yrkesmilitär, fallskärmsjägare, men mönstringen gick sådär. Fystesterna klarade jag utmärkt, men sen tog jag och en kompis bondpermis på natten så hjärnan var inte riktigt med mig andra dagen. Jag hamnade på I4 här i Linköping istället och det gjorde ingenting, det var en jätterolig tid. Sedan började jag jobba inom färghandeln och fortsatte med det i olika former under ett antal år.


Lever din pappa idag?

Nej, han dog för trettio år sedan. Jag fick ett samtal från hemmet han bodde på, klockan halv sex på morgonen. Han hade bara somnat in under natten. Men även om han hade levt klart sitt liv och fick dö fridfullt så går det ändå inte att förbereda sig på sorgen. Det var tungt.

”Att i vuxen ålder få veta att man har flera syskon var omtumlande.”

Hur fick du kontakt med din mamma igen?
Jag och min syster Britt hade hörts av då och då. Hon hade vuxit upp i fosterhem, men ändå haft viss kontakt med mamma. En dag ringde mamma till Britt och sa att det var någon där som ville prata med henne. Det var vår lillasyster som vi inte ens visste att vi hade. Hon hade också hamnat i fosterhem som liten och bodde nu i Kalmar. Sedan nystades mer och mer upp. Vi fick reda på att vi hade en storasyster som bodde i Malmslätt, och en lillebror i Hannäs utanför Åtvidaberg. Han och jag hade alltså gått i samma skola utan att veta om varandra!

Att i vuxen ålder få veta att man har flera syskon var omtumlande. Men jag tog mod till mig och kontaktade dem. Sedan bestämde vi att träffas, allihop, även mamma. Det blev förstås stor glädje men också många tårar. Vi hade många frågor till mamma, men hon varken ville eller kunde svara på dem. Det vi vet är att hon föddes i Polen 1927. När kriget kom vägrade hon att anpassa sig till tyskarna, så hon hamnade i Auschwitz. Men hon var stark, en överlevare, och lyckades så småningom ta sig till Sverige.

Mamma var hårt märkt av kriget och allt hon varit med om. Det var väl det som gjorde att hon inte var lämplig som vårdnadshavare. När jag var i USA för några år sedan besökte jag förintelsemuséet och där kunde de faktiskt få fram en del saker om mamma och hennes tid i Auschwitz. Det var starkt.

Även om jag aldrig lärde känna henne ordentligt var det jättetungt när hon gick bort. Kanske för att jag visste att hon hade haft ett helvete under under många perioder i livet. Och jag har fortfarande en massa frågor som jag aldrig kan få svar på.

”Det är en sorg för mig, att jag kanske inte har räckt till alla gånger. Men jag kan inte få det ogjort.”

När fick du själv barn?
Jag träffade mina barns mor ganska tidigt i livet och fick mitt första barn redan som tjugoåring. Johanna föddes 1976 och Alexander 1982. Jag och deras mamma levde tillsammans fram till 1995 då vi gick skilda vägar. Det är inget jag vill prata om, det var inte särskilt snyggt.


Hur är du som pappa?

Jag har nog curlat rätt mycket, försökt finnas där för dem. Men jag har ju också varit en fotbollstok och lagt mycket tid på det, vilket kanske gjort att de kommit lite i kläm.

Jag har inte varit någon perfekt förälder. När jag och barnens mamma separerade, då var det som jävligast och det är inget jag är stolt över. Det är en sorg för mig, att jag kanske inte har räckt till alla gånger. Men jag kan inte få det ogjort.

Det viktigaste jag har velat ge till mina barn är att de ska vara ärliga. Och att de ska tro på sig själva och det de vill göra.


Lever du i en relation idag?

Ja, ett år efter skilsmässan träffade jag min sambo Susanne. Jag höll i en minimässa på mitt dåvarande jobb och hon och en väninna kom dit. Jag såg henne direkt. Jag vet inte om jag tänkte att vi skulle bli ett par då, men på olika sätt såg jag ändå till att hon behövde min hjälp framöver. Sedan gick det som det gick.

Vi har tillsammans fem barn, mina två plus Susannes tre. Och så har hon dessutom sex barnbarn. Jag är så himla stolt över dem allihop – alla är som våra. Barnbarnen säger till och med morfar och farfar till mig.

”Jag har varit min egen i drygt tjugo år och det är en frihet i det, att kunna styra sig själv. Det är viktigt för mig.”

Sedan tjugo år är jag egen företagare inom städbranschen, även om traditionell städning idag bara är en liten del av verksamheten. Jag är en handyman och en fixare och åtar mig gärna olika typer av uppdrag. Fast jag är en jävel på att putsa fönster.

Som det är nu skulle jag aldrig kunna jobba som anställd. Jag har varit min egen i drygt tjugo år och det är en frihet i det, att kunna styra sig själv. Det är viktigt för mig.


Vad skulle du göra om om du inte behövde tänka på pengar?

Då skulle jag nog bli klubbdirektör för något fotbollslag. Jag brinner verkligen för det och skulle gå all in. Jag jobbar ju mycket med det där idag och har varit starkt engagerad som tränare i många år. Numera är jag lagledare och materialare för Linköping Citys herrlag. Jag skulle också ägna mig mer åt välgörenhet, och resa mer. Gärna långt bort och på obestämd tid. Jag är som mest lycklig när väskorna är packade, vi har låst dörren bakom oss och är på väg någonstans.

”Jag gråter jämt! När jag är glad, ledsen, rörd … och det där blir visst bara värre och värre.”

När gråter du?
Jag gråter jämt! När jag är glad, ledsen, rörd … och det där blir visst bara värre och värre. Vi svenskar ska ju vara så himla präktiga och inte visa känslor, men det lyckas jag inte alls med.


Vad gör du om fem år?

Då är jag en glad pensionär. Fast förmodligen också en rastlös pensionär! När vi semestrade hos Susannes väninna i Washington för ett tag sedan bad jag att få följa med mannen till hans jobb i verkstaden eller åtminstone klippa gräset hemma vid huset. De tyckte att jag var helt galen. Men jag ser fram emot att få mer tid att göra de saker jag vill, inte sådana som måste göras. Förhoppningsvis blir jag mer tillgänglig för familjen och får mer ork och energi.

Men man vet aldrig vad som händer. Det enda man vet är att man lever så fruktansvärt kort stund och är död så väldigt länge. Jag hoppas i alla fall att mina medmänniskor kommer att minnas mig som en snäll och hjälpsam person när jag är borta.

Senast uppdaterad den 28 augusti 2017