Elisabeth

Jag är född i Stockholm. När jag var sex år drabbades mina föräldrar av någon slags gröna vågen-känsla så vi flyttade ut på landet, till ett 1700tals-hus vid en sjö. Men det blev väl aldrig så romantiskt som dom tänkte för efter två år skildes dom och mamma, jag och min lillebror flyttade till Nyköping.

I skolan var jag en duktig flicka, jag hade det lätt för mig och tyckte att det var väldigt roligt. Jag gillade samhällsvetenskap och historia särskilt mycket och hade tidigt ett samhällsintresse. Kanske fick jag det från mormor. Vi pratade mycket om sådant och tittade på nyheterna tillsammans. Jag gick ofta till henne efter skolan, drack varm choklad och gjorde läxorna. Det var jättefint att få ha mormor så nära.

”Så här i efterhand var det som om det var meningen att vi skulle få den tiden tillsammans.”

Lever din mormor idag?
Nej, hon dog när jag bodde i Bryssel. Jag hade pluggat Kultur, samhälle och mediegestaltning på Linköpings universitet, och gjorde praktik i Bryssel, på Östergötlands regionkontor. Jag minns att jag var på resa när jag fick beskedet hemifrån. Det var en stor sorg, hon stod mig så nära. Jag åkte till Sverige till begravningen och bodde då hos pappa en hel vecka. Det var ovanligt att jag gjorde det, men så här i efterhand var det som om det var meningen att vi skulle få den tiden tillsammans. För samma kväll som jag hade rest tillbaka dog också han.

Efter pappas begravning kände jag att jag var färdig med Bryssel. Jag längtade efter ren luft, träd, grönska och vatten. Så jag packade ihop mitt liv där och åkte sedan till Sverige igen för att packa ihop pappas lägenhet.


Hur var det att flytta hem igen?

Den där vintern har jag ganska tydliga minnen från. Jag hade en projektanställning på Linköpings universitet, men min plan var inte att bli kvar där och jag funderade mycket på hur jag skulle lägga upp mitt liv. Vad ville jag?

Jag hade då levt i kappsäck i många år. Redan efter gymnasiet reste jag till Wien och jobbade som au pair, sedan hamnade jag i Lund där jag läste olika kurser, samtidigt som jag jobbade på restaurang, som brevbärare och hotellstäderska. Efter det var jag en tid på en Kibbutz i Israel och i Italien där jag jobbade hos en familj som drev restaurang. Det var ett fritt och fantastiskt spännande liv.

”Men så hände det. Jag träffade Filip.”

Det jag nu längtade mest efter var att träffa någon, att få en fast punkt i livet. Men det kan man ju liksom inte bara bestämma så där. Jag beslutade mig för att flytta till Berlin, där jag bott under mitt år som utbytesstudent, och starta företag. Jag sa upp mig från universitetet, bokade biljett och ordnade med allting inför flytten. Men så hände det. Jag träffade Filip. Sedan föll allt bara på plats på något sätt.

Och nu har ni två döttrar tillsammans. Hur var det att bli mamma? Det har verkligen varit helt fantastiskt. Att få lära känna de här individerna, att bara få vara med dem, det finns inget bättre. Men samtidigt är det nog det jobbigaste man kan tänka sig.

”Jag behöver inte ha hängslen och livrem för att våga testa saker som dyker upp i livet.”

Är du en sådan mamma som oroar dig mycket?
Nej, det försöker jag att inte göra. Jag vill ju att mina barn ska bli orädda och självständiga, och då kan man inte hålla på och oroa sig eller dela med sig av sin oro hela tiden. Man måste våga släppa taget. Jag kommer att göra allt för att inte dutta med barnen. De ska känna att de kan lita på sig själva. Det har i alla fall alltid varit en trygghet för mig, att veta att jag kan reda ut det mesta på egen hand, att jag kan stå på egna ben. Det har jag fått öva på en hel del. Jag är också ganska orädd, behöver inte ha hängslen och livrem för att våga testa saker som dyker upp i livet. Det har varit en drivkraft för mig, att uppleva något nytt, och jag har sällan sett hindren, bara tänkt att det ska bli roligt.


Vad gör ni i familjen när ni är lediga tillsammans?

Då är vi väldigt gärna ute i naturen. Det är något jag har med mig från min egen uppväxt, kärleken till naturen, skogen och vattnet. När jag får sitta vid en strandkant någonstans, se solen gå ner och upp, och laga mat på mitt triangiakök, då kan jag få en sådan där riktig lyckokänsla.

”Jag måste få ge mig själv en dag då min tanke får ströva fritt.”

Det har nog mycket med min frihetslängtan att göra. Jag minns en dikt som jag fastnade för när jag gick i sjuan och som jag fortfarande tycker om. Den heter Idag är du ingens hund och är skriven av skådespelaren Kent Andersson. Den börjar ”Jag måste få ge mig själv en dag då min tanke får ströva fritt. En dag då jag tar mitt första steg och vet att det steget är mitt.”


Vad gör du om fem år, tror du?

Det vet jag inte riktigt. Men Filip och jag har faktiskt bestämt oss för att sätta oss ner och göra en plan för var vi vill vara om ett år, om tre år och om tio år. För min del lutar det väl åt att fortsätta inom kommunikation och projektledning på något sätt. Det är det jag utbildat mig och främst arbetat inom. Men om jag får drömma helt fritt skulle jag nog jobba med något där jag får vara utomhus mera, och inte vara bunden till ett kontor.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Hjälp oss förbättra webbplatsen

Hur skulle den här sidan kunna bli bättre?

Senast uppdaterad den 7 december 2017